Retur

Min moster Hilmas kärlekssaga

Moster Hilma Edenholm, var född och uppväxt i Kvillehult, 8 år äldre än min mamma [d.v.s. än Selma Sofia Danielsson, född 20 februari 1868 i Kvillehult]. Hon var en söt, glad och livad flicka och mycket omtyckt av pojkar. Bl.a. hade hon en förmögen beundrare som hette Karl-Johan, en bondson med en stor gård och honom ville mormor och morfar gärna ha till  måg.

På den tiden låg ett regemente i Hultsfred, lång senare förflyttat till Eksjö, och detta regemente skulle ut på en manöver och bli inkvarterad i Kvillehult. I Kvillehult hade de en så kallad byaman och han hade i uppdrag att möta regementet vid stora landsvägen och visa dem vägen till Kvillehult. När han skulle iväg stötte han ihop med Hilma som sa: ”farbror, den snyggaste pojken ska ni skicka hem till mej”. ”Det ska jag göra Hilma”, sa byamannen. Mycket riktigt, det fanns en ung student vid namn Karl Johan Edenholm och han var liksom befäl för en tropp och när de kom till Kvillehult tänkte han stanna i den första gården, då han var trött efter den 2 mil långa marschen från Hultsfred, men då gick byamannen fram till honom och sa: ”herrn ska inte stanna här, utan herrn ska till den gården längre fram”. Han såg genast att det var en snygg ung man. När Karl-Johan kom fram till mina föräldrars hus mötte han Hilma och så sa han: ”är detta husets fru”, ”nej men husets dotter” svarade Hilma. Det måste ha varit kärlek vid första ögonkastet. Sen gick det brev mellan Hultsfred och Kvillehult.

En tid senare hade regementet en så kallad ”Regementets dag”, då ungdomar från alla håll strömmade till. Det var en festlig tillställning med regementsmusik, dans och uppträdanden av alla slag. Där träffades Hilma och Karl-Johan igen.

Mormor och morfar sågo med oblida ögon Hilmas böjelse och de tvingade henne att skriva till Karl-Johan att han ej fick skriva vidare, utan det måste vara slut. Morfar uttryckte sig så: ”Jag vill inte ha en herrekrake till måg, utan en rejäl bonde”. Han trodde väl ej att ”herrekraken” menade allvar.

Så hände det att Hilma blev bjuden på ett bröllop. Dagen efter kom den andre Karl-Johan och blev mottagen av mormor och morfar. Hilma blev inkallad och så frågade mormor ”Hur skötte du dig Hilma på bröllopet i går”? ”Inte annat än gott och väl”, vad jag vet” svarade Hilma. ”Ja, men här sitter Karl-Johan och gråter och är så ledsen att du ej brydde dig om honom, utan bara roade dig med andra”. Då utbrast Hilma: jag är varken gift eller förlovad med honom, så jag behöver ej hålla honom i rockskörtet utan så förresten vill jag ej gifta mig, utan vill resa till Amerika. Då blev morfar arg och sa: ”Ja vill du resa till Amerika, så ska jag ge dig pengar till resan”. Efteråt ångrade sig Hilma bittert, ty hon hade inte den ringaste lust att resa till Amerika, men hon var för stolt att erkänna det. Hon hade en kusin som varit i Amerika några år och han var nu hemma på besök och som han skulle återvända, så fick Hilma ressällskap med honom. Hon hamnade i Chicago, där hon sydde särkar! Senare fick hon plats i en familj där hon skötte om barnen. Karl-Johan E. hade hon ingen kontakt med. En söndag när hon var ledig, satt hon och pratade med en svensk flicka som sa ”Säg mej Hilma, du som kommer från ett gott hem, varför reste du till Amerika och går här och slavar”?  Då svarade Hilma: ”det var för pojkars skull, den som jag ville ha, fick jag ej ta och den som de ville att jag skulle gifta mig med ville jag ej ha”. ”Vad hette han som du ville ha”, frågade flickan. ”Han hette Karl-Johan Edenholm”. ”Var han från V. Ed”, frågade flickan. ”Ja visst men hur kan du känna honom”. ”Jag har tjänat hos hans föräldrar”, svarade flickan. Då bad Hilma henne att skriva till sina föräldrar och be dem att skaffa Karl-Johans adr. Så småningom kom det brev med adressen och Hilma satte sig ock skrev till Karl Johan och berättade att hon var i Amerika och sände även sitt foto taget i Amerika. Karl-Johan var då bosatt i Göteborg och var rederitjänsteman vid en Amerikalinje som hette ”Vita stjärnlinjen” och han kallades generalagent. Han blev eld och lågor när han fick brevet, ty han hade ej glömt den lilla söta Hilma, och hennes foto ställde han upp på sitt skrivbord. Så började åter breven mellan dem och slutligen bad han henne att komma hem och gifta sig med honom.

Så packade Hilma sina pinaler och reste hem till Sverige efter fyra år i Amerika. Båten, som hon åkte med, var ett halft dygn försenad, så Karl-Johan gick en hel natt på kajen i Gbg och väntade på henne. Hur länge hon stannade i Gbg vet jag ej, men någon tid efter sen hon kommit hem, kom Karl Johan till Kvillehult och anhöll om hennes hand hos mormor och morfar. De hade då inget emot honom, då de såg att det var allvar, utan de ställde till med ett hejdundrande bröllop. Moster Hilma sa´ en gång. ”Femte gången jag träffade min man, kom han som brudgum”.

Och så levde de lyckliga och fingo fyra barn, se sidan 16 [i släktboken]. Morbror Karl Johan dog 1915 i magcancer och moster Hilma överlevde honom till 1936.

[Denna berättelse är skriven av Alice Abrahamsson i Österund]